Du kan kontakta webbplatsens administration via e-post: contact@the-alawites.com
introduktion
Sedan den tidigare syriska regimens fall den 8 december 2024 och Hayat Tahrir al-Shams maktövertagande i Damaskus har alawiterna återigen blivit ett återkommande tema i rapporter om asyl och mänskliga rättigheter, såväl som i en stor del av den västerländska och arabiska mediebevakningen. Ett av de mest framträdande exemplen är memorandumet som utfärdades av det brittiska inrikesdepartementet i juli 2025 angående "alawiter och de som uppfattas som lojala mot den tidigare regimen". Även om detta memorandum erkänner att det finns verkliga faror som alawiterna står inför, återger det många reduktiva berättelser om denna grupp, oavsett om det gäller dess historia, dess förhållande till myndigheterna eller arten av det våld den har lidit sedan 2024.
Denna studie syftar till att:
1. Att korrigera grundläggande missuppfattningar om alawiterna som en mångfaldig religiös-social grupp, inte ett enda politiskt eller militärt block.
2. Dekonstruera berättelsen som handlar om den tidigare regimen som ett ”alawitiskt styre” där sekten som helhet representerade maktens överhuvud och dess instrument.
3. Att belysa omfattningen av angreppen på alawiter, särskilt i massakrerna i mars 2025 på den syriska kusten, vilka i vissa rapporter bagatelliseras som enbart "våldshandlingar" eller "en serie attacker".
4. Uppmaningen till en ny tolkning av alawiternas situation, en tolkning som överskrider sekteristisk reduktionism och utgår från allmänna mänskliga rättigheter, inte från tillfälliga politiska beräkningar.
Först: Att korrigera vanliga missuppfattningar om alawiterna
1. Alawiterna är inte ett enda politiskt block.
I politiska och säkerhetsmässiga rapporter presenteras alawiter ofta som en "styrande sekt" eller "sekten som styrde Syrien i årtionden", som om de vore en homogen organisation med en enda politisk hållning, enade privilegier och gemensamma intressen. Verkligheten är långt ifrån så.
Alawiterna är en religiös och social grupp med djupa rötter i Levanten. De har olika tankeskolor och andlighet, och deras medlemmar varierar i intellektuella och religiösa tillhörigheter, allt från traditionell fromhet till rationalism och filosofi, och till och med sekularism. På en socioekonomisk nivå inkluderar de fattiga, landsbygdsbefolkningen och marginaliserade, såväl som tjänstemän, militär personal, köpmän och intellektuella, alla utan något "sekteristiskt råd" som representerar en enad vilja eller ett enat beslut.
Den alawitiska befolkningen i Syrien uppskattas idag till cirka 10–13 % av den totala befolkningen, eller mellan 2 och 3 miljoner människor. De är koncentrerade längs kusten (Latakia och Tartus) samt i områden kring Homs, Hama och Damaskus, med en närvaro i diasporan. Enbart dessa siffror är tillräckliga för att motbevisa idén om ett "enda politiskt block", eftersom någon grupp av denna storlek inte kan vara politiskt eller socialt homogen.
2. Djupet av historiska och intellektuella rötter
Alawiterna uppstod inte plötsligt med Hafez al-Assad; snarare är de en förlängning av andliga och filosofiska traditioner sammanflätade med det syrisk-assyriska arvet och forntida filosofiska skolor, som betonar förnuftets och tolkningens roll i förståelsen av texter och deras betydelser. Dessa rötter har historiskt sett gjort dem till måltavlor för anklagelser om kätteri från vissa rigida skolor inom islamisk rättsvetenskap som inte kunde tolerera filosofisk oliktänkande och utfärdade hårda fatwor mot dem som gick så långt som att uppmana till mord, plundring och förslavning.
Denna historia av förföljelse skapade en kultur av försiktighet och tillbakadragenhet, inte ett projekt för dominans. I århundraden var alawiterna offer för makt, inte dess utövare.
3. Från en förföljd grupp till en kollektivt anklagad grupp
Före 1900-talet levde alawiterna i geografisk isolering (i kustbergen) och i djup fattigdom, berövade utbildning och politisk representation, och utsatta för diskriminerande skatter under ottomanskt styre. Denna historia av marginalisering måste hållas i åtanke vid varje analys av deras samtida situation, eftersom den förklarar varför många av dem senare vände sig till militären eller moderna politiska partier i jakt på säkerhet och framsteg, inte dominans.
För det andra: Förhållandet mellan alawiterna och den tidigare regimen
1. Från marginalisering till begränsat deltagande
Mellan 1920- och 1970-talen började en gradvis integration av alawiter i syriska statliga institutioner. Det franska mandatet, oavsett våra reservationer mot det, öppnade dörren för vissa medlemmar av sekten att gå med i armén och administrationen, inte på grund av sekterism, utan som ett resultat av förändrade politiska strukturer. Efter självständigheten var armén i praktiken den enda vägen till social rörlighet för bönder och fattiga från olika sekter, inklusive alawiter, medan sunnitiska och kristna urbana eliter föredrog att hålla sig borta från militären.
Här måste man skilja mellan:
– Alawitiska individers inträde i armén och partiet,
- Och han sa: ”Alawiterna styrde Syrien.”
Den första är en sociopolitisk verklighet; den andra är en sekteristisk berättelse.
2. En säkerhetsbaserad regel, inte en "överordnad regel".
Hafez al-Assads och därefter Bashar al-Assads styre var inte en alawitisk religiös regim, utan snarare en auktoritär säkerhetsapparat baserad på partiet, säkerhetstjänster och personliga och familjära allianser, med partners från alla inblandade sekter. Närvaron av alawitiska officerare och tjänstemän i höga positioner betyder inte att "sekten" har makten, precis som närvaron av härskare från en viss sekt i andra länder inte förvandlar den sekten till en "kollektiv auktoritet".
Miljontals alawiter har stannat kvar i sina fattiga byar i årtionden utan infrastruktur eller kulturell eller politisk representation, och har inte åtnjutit exceptionella privilegier jämfört med andra fattiga människor i Syrien.
3. Alawiterna är också offer för regimen.
Det finns breda lager av överklasser:
Den gynnades inte av systemet, utan led snarare av fattigdom, korruption och marginalisering;
Hon förlorade sina söner i på varandra följande krig (Libanon, och sedan 2011) som soldater i armén, utan att ha något beslutsutrymme i större politikområden.
Vi bevittnade också gripandet och likvideringen av alawitiska motståndare i syriska fängelser, vilket definitivt motbevisar idén att regimen representerade "sektens vilja", utan snarare förföljde alla som motsatte sig den, oavsett deras tillhörighet.
För det tredje: Förvrängning av bilden av alawiter i internationella medier och asylrapporter
1. Från den "härskande sekten" till "regimens rester"
Många internationella rapporter hänvisar idag till alawiter som "rester av den tidigare regimen" eller "regimens anhängare". Detta uttryck reducerar miljontals människor till en enda politisk etikett, ignorerar de betydande klasskillnaderna inom det alawitiska samhället, förekomsten av alawiter som motsatte sig regimen och det faktum att en del av sekten var offer för samma politik som kränkte resten av syrierna.
En del västerländsk mediebevakning beskriver dem som sekten som ”styrde Syrien i årtionden”, eller ”drog nytta av Assad och nu betalar priset”, och dessa formuleringar förvandlar kollektiv bestraffning till något förståeligt eller implicit rättfärdigat.
2. Tvetydighet i användningen av begreppet "överrepresentation"
Många dokument, inklusive det brittiska memorandumet, återger uttrycket "överdriven representation av alawiter" i säkerhets- och militärapparaten utan att avveckla den klass- och historiska bakgrund som förde landsbygds- och minoritetsgrupper in i dessa institutioner. På så sätt omvandlas frågan "Vem styr?" från en fråga om säkerhets- och ekonomiska systemets natur till en om härskarens religiösa tillhörighet – ett farligt skifte.
3. Att dölja offer bakom stereotyper
När den alawitiska gemenskapen presenteras på detta sätt blir det lätt att förbise dess nuvarande lidande. Den färdiga etiketten är: "De betalar priset för det förflutna." Men sanningen är att många av dagens alawitiska offer är fattiga människor som tidigare inte hade någon koppling till maktcentrum, men ändå betalade de krigets pris med sina barn, sina hem och sin personliga säkerhet.
Fjärde: Syrienkriget och dess konsekvenser för alawiterna
1. Ett komplext krig, inte en "sekterisk revolution mot sekt".
Protesterna började 2011 som ett folkligt krav på frihet och rättvisa, med inblandning av syrier från alla bakgrunder. De förvandlades dock snabbt – på grund av förtryck å ena sidan och regionala interventioner och sekteristisk retorik å den andra – till ett komplext, mångsidigt krig. Under dessa år har hundratusentals syrier från alla sekter dödats.
Takfiri-retorik mot alawiter har dykt upp i religiösa och mediekanaler, där media och religiösa personer uttryckligen eller implicit uppviglar till våld mot dem och stämplar dem som "nusayrier" eller "sunniternas fiender". Många alawiter befinner sig fångade mellan regimens hammare, som skickar deras söner till frontlinjen, och städet från väpnade grupper som ser dem som "regimens armar" enbart på grund av deras tillhörighet.
2. Massakrerna i Sahel i mars 2025
Mellan den 6 och 9 mars 2025 utsattes alawitiska byar och städer på den syriska kusten för en serie attacker av olika väpnade grupper, av vilka några var kopplade till den nya regimen. Officiell utländsk mediebevakning tenderade att beskriva händelserna som en "serie attacker", med begränsade uppskattningar av antalet offer.
Men ögonvittnesskildringar och oberoende pressrapporter beskrev fruktansvärda scener: byar tömda på sina invånare, vägar översållade med lik och massavrättningar av obeväpnade alawitiska civila, tillsammans med den omfattande fördrivningen av tiotusentals människor som sökte skydd. Dessa händelser för det som hände närmare begreppen "sekteristiska massakrer" och "brott mot mänskligheten", snarare än bara "våldshandlingar".
3. Alawiterna är fångade mellan hämndens hammare och städet av ofullständiga rapporter.
Det som hände i mars 2025 var inte en isolerad händelse, utan snarare en del av en bredare våldsvåg riktad mot alawiter i kustregionen, Damaskus och andra områden efter regimens fall. Pressrapporter dokumenterade kidnappningar och mord i blandade områden i Damaskus, specifikt riktade mot alawitiska män, utöver massflykten av alawitiska familjer från blandade områden av rädsla för repressalier och uppgörelser baserat på deras tillhörighet.
Med tanke på denna verklighet krävs det att alla officiella texter som behandlar alawiternas situation är mer precisa i sin beskrivning av våldets natur: Är det en "oavsiktlig kränkning" eller "sekteristiska massakrer"? Skillnaden här är inte bara språklig, utan även moralisk och juridisk.
För det femte: Genom att kritisera berättelsen som kopplar hela sekten till den tidigare regimen
1. Logiken bakom "kollektiv bestraffning"
När den alawitiska sekten presenteras i politisk och mediemässig diskurs som:
– ”Sekten som styrde”
– ”Sekten som gynnas av systemet”
– ”Rester av den tidigare regimen”
Detta öppnar dörren för ett farligt resonemang: om regimen faller blir det "förståeligt" eller implicit accepterat att denna grupp kollektivt ska betala priset. Detta tankesätt strider mot de mest grundläggande rättviseprinciperna, som skiljer mellan individuellt och kollektivt ansvar.
2. Generaliseringar som döljer offer
Denna berättelse ignorerar det faktum att en stor andel av krigets alawitiska offer var värnpliktiga eller frivilliga som föll för att försvara sina byar och familjer, inte för att försvara ett "sekteriskt projekt". Den ignorerar också förekomsten av framstående alawitiska dissidenter, av vilka några betalade med sina liv eller frihet för sin hållning, och att hundratusentals alawiter inte hade någon roll i beslutsfattandet, utan snarare levde på marginella jobb eller enkelarbete.
På så sätt blir den fattige och marginaliserade alawiten en "misstänkt" i förväg enbart på grund av sin tillhörighet, medan händerna på de som finansierade och uppviglade till hatpropaganda tvättas rena, under glittrande titlar som "frihet" eller "rättvisa".
Sjätte: Vikten av att dekonstruera den sekteristiska berättelsen för att förstå det syriska kriget
1. Kriget var inte en konflikt mellan "alawiter" och "sunniter"
Den reduktionistiska uppfattningen att det som hände i Syrien var en "sunnirevolution mot alawitiskt styre" är både falsk och farlig. Inom regimens läger fanns tjänstemän, soldater och krigare från alla sekter (sunni, alawitiska, kristna, drusiska, ismailitiska och andra). På samma sätt deltog aktivister och intellektuella från både alawitiska och andra bakgrunder inom oppositionen i den fredliga rörelsen innan de marginaliserades av den sekteristiska mekanismen på båda sidor.
Konflikten handlade – i grunden – mellan en auktoritär regim och folkets krav på frihet, sedan övergick den i ett regionalt-internationellt ombudskrig där sekterism användes som ett vapen för att mobilisera gatan och omintetgöra alla möjligheter till ett omfattande nationellt projekt.
2. Alawiterna är en del av den nationella väven, inte ett "motståndsparti".
Alawiterna kom inte från länder utanför Syriens geografiska område, och de steg inte heller ner från himlen på 1970-talet. De är människor från kusten och bergen som har bott i sina byar i århundraden, delat språk, kultur och historia med resten av syrierna, och har fostrat tänkare, forskare och aktivister inom nationella rörelser från den osmanska eran till självständigheten.
Varje diskurs som framställer dem som en ”främmande kropp” eller en ”ockuperande part” banar väg – direkt eller indirekt – för att legitimera våld mot dem.
Sjunde: Metodologiska principer för läsning av internationella rapporter om alawiterna
För att internationella rapporter – oavsett om de kommer från organisationer eller regeringar – ska vara mer rättvisa och korrekta i sin hantering av alawiternas situation måste en uppsättning principer antas:
1. Avvisande av sekteristisk generalisering
Fraser som tillskriver regimens handlingar till "alawiterna" som grupp bör undvikas och ersättas med precist språkbruk som talar om specifika institutioner, individer och ansvarsområden.
2. Att skilja mellan religiös tillhörighet och politiskt ansvar
Närvaron av en alawitisk individ i en maktposition betyder inte att "sekten" är ansvarig för hans beslut, precis som närvaron av en härskare från en viss sekt i ett land inte gör hans sekt ansvarig för alla hans handlingar.
3. Att införliva marginaliseringens historia i den analytiska bakgrunden
Alawiternas deltagande i armén och partiet bör inte läsas som en "möjlighet till dominans", utan snarare som ett historiskt svar på en lång historia av marginalisering och berövande av utbildning och jobb.
4. Namnge brott med deras namn
Det som hände vid kusten i mars 2025, och de efterföljande attackerna i Damaskus och andra områden, måste tydligt beskrivas som sekteristiska massakrer, inte bara som "sporadiska attacker" eller "våldshandlingar", med en uppmaning till oberoende internationella utredningar.
5. Engagerande oberoende övre röster
Istället för att enbart förlita sig på officiella källor eller organisationer nära en viss politisk enhet, bör vittnesmål och forskningsreferenser som representerar alawiternas egna synpunkter inkluderas, inklusive de som motsatte sig den tidigare regimen och de som samtidigt skadades av den nya myndigheten.
6. Se upp för regional politisering
I en region som härjas av regionala konflikter används minoriteter ofta som förhandlingsobjekt. Därför måste rapporter om mänskliga rättigheter förbli oberoende av statliga och finansieringsmässiga agendor och följa exakt juridisk och mänsklig rättighetsmässig formulering.
Åttonde: Ett detaljerat svar på det brittiska inrikesdepartementets memorandum (juli 2025)
Detta avsnitt är tillägnat en direkt kritisk läsning av vad som angavs i det brittiska inrikesdepartementets memorandum angående "alawiterna och de som uppfattas som lojala mot den tidigare regimen". Vi kommer att försöka ta upp dess mest framträdande punkter, en efter en, så gott vi kan.
1. Angående karaktäriseringen av regimens fall och "Hayat Tahrir al-Shams" uppgång
Memorandumet presenterar den syriska politiska verkligheten efter den 8 december 2024 som en maktöverföring till en "ny regering" ledd av Hayat Tahrir al-Sham, med hjälp av legalistiska termer som "de facto styrande auktoritet" och "ny regering". Problemet här är inte behovet av att erkänna verkligheten av kontroll, utan snarare det språkbruk som ger implicit politisk legitimitet till en organisation med en hårdför bakgrund, utan att tillräckligt framhäva dess ideologiska natur och dess tidigare erfarenhet av att hantera dem som skiljer sig åt i sin tro.
Ald:
Ur juridisk synvinkel räcker det inte att beskriva den kontrollerande enheten som en "regering" för att den ska behandlas som en legitim myndighet som respekterar rättigheter; snarare måste dess faktiska meritlista när det gäller att skydda religiösa och politiska minoriteter bedömas.
Att ignorera denna enhets intellektuella och säkerhetsmässiga bakgrund, eller att bara nämna den i förbigående, skapar ett vilseledande intryck bland beslutsfattare i asylärenden att vi har att göra med en "vanlig" myndighet som kan bevilja skydd till alawiterna, medan fakta på plats i många fall tyder på motsatsen.
2. Angående framställningen av alawitiskt deltagande i statliga institutioner som "sekterisk dominans"
PM:et pekar på en "betydande närvaro" eller "överdriven representation" av alawiter i den tidigare statsapparaten, särskilt inom armén och säkerhetstjänsten. Sammanhanget antyder dock för läsaren att sekten som helhet var "förmånstagare" och dominerande, och att denna närvaro är roten till problemet.
Ald:
Det är viktigt att skilja mellan "närvaron av individer från en viss sekt i statliga institutioner" och "sekterisk dominans". Det förra är en sociohistorisk verklighet; det senare är resultatet av en ideologisk tolkning.
I promemorian ignorerades den lantliga och fattiga bakgrunden hos majoriteten av alawitiska rekryter och officerare, som, liksom sina jämnåriga från andra sekter, fann armén det enda utloppet för sociala framsteg.
Dess fokus på den ”övre närvaron” i apparaten, utan ett parallellt fokus på regimens tvärsekteristiska säkerhets- och ekonomiska struktur, förstärker stereotypen att ”sekten styrde Syrien”, vilket senare gör det lättare att rättfärdiga kollektiv bestraffning mot den.
3. Om karaktäriseringen av massakrerna den 6–9 mars 2025 på den syriska kusten
I promemorian presenteras händelserna i Sahel i mars 2025 under titeln "En serie attacker", med en uppskattad dödssiffra på cirka 800 offer och angivande att högre uppskattningar är "svåra att verifiera".
Ald:
Att använda uttryck som ”serie av attacker” eller ”våldshandlingar” för att beskriva massmord som riktade sig mot hela alawitiska byar, med omfattande tvångsförflyttningar, minskar brottets allvar och berövar det dess tydliga sekteristiska dimension.
Den farligaste aspekten är att memorandumet placerar dessa händelser i ett sammanhang av "ömsesidiga kränkningar", medan fakta tyder på en systematisk måltavla mot civila baserad på sekteristisk identitet, vilket ligger nära konceptet "sekterisk rensning".
De högre uppskattningarna av olyckor kan inte avfärdas enbart med motiveringen att de är "svårigheter att verifiera", utan bör behandlas som en varning som motiverar en oberoende utredning, inte som överdrivna siffror från "otillförlitliga" parter.
4. Angående bedömningen av den nya myndighetens "respekt" för alawiterna
I promemorian noteras att ”många alawiter” rapporterar att den nya myndighetens behandling var ”respektfull” och att löften om inga repressalier lindrade de inledande farhågorna, följt av att händelserna vid kusten nämndes som ett undantag eller ett frö till avvikelse.
Ald:
Selektiva vittnesmål som erhållits under förhållanden av rädsla och förtryck kan inte åberopas för att bilda sig en lugnande bild av situationen för ett helt samhälle, särskilt när det samhället befinner sig i en svag position.
Verkligheten är att alawiterna idag lever under ett dubbelt hot: ett direkt hot från väpnade grupper som för en historiskt fientlig diskurs mot dem, och ett indirekt hot från media och politisk diskurs som kollektivt kopplar dem till den tidigare regimen.
Att presentera ett fåtal ”positiva” vittnesmål utesluter inte förekomsten av djup rädsla och ett verkligt hot, och kan till och med bidra till att minska deras behov av internationellt skydd.
5. Angående karaktäriseringen av alawiter som "resterna av regimen" och "associerade med Assad"
Även när promemorian försöker erkänna att många alawiter inte var en del av den tidigare regimen, fortsätter den att använda uttryck som ”ses som lojalister”, ”resterna av regimen” och ”mottagare av Assads styre”.
Ald:
Detta språkbruk vidmakthåller stereotypen som rättfärdigar våld: eftersom sekten är en "mottagare" är det ingen överraskning att den nu betalar priset. Detta är en logik för kollektiv bestraffning som är oacceptabel ur en juridisk och moralisk synvinkel.
Kravet är att bekräfta principen om individuellt juridiskt ansvar: den som bevisligen är inblandad i överträdelser hålls ansvarig i sin individuella egenskap, och inte som medlem i en viss religiös grupp.
Att insistera på att politiskt koppla den alawitiska identiteten till den tidigare regimen utsätter dem för ytterligare angrepp på hemmaplan, och samtidigt gör det det svårt för dem att få rättvist skydd i asylärenden, eftersom misstanke om deras "inblandning" blir normen snarare än undantaget.
6. Angående frågan om internt skydd och möjligheten till förflyttning inom Syrien
Memorandumet erkänner att alawiter står inför en "verklig fara" från det nuvarande tillståndet eller från inofficiella enheter, men det lämnar diskussionen om "möjligheten till skydd" och "intern omlokalisering" öppen, samtidigt som det betonar behovet av att studera varje fall individuellt.
Ald:
Om den styrande makten praktiskt taget är densamma som, eller nära, de partier som många vittnen anklagar för inblandning i kustmassakrerna och de sekteristiska attackerna, är det orealistiskt att anta att den kan eller vill skydda alawiterna.
Intern migration förutsätter existensen av en säker zon inom samma land, medan verkligheten för alawiter idag är att de känner sig hotade på sina traditionella bostadsorter, med sin förmåga att assimilera sig i andra samhällen begränsad på grund av sekteristisk och mediemässig stigmatisering.
Allt tal om ”effektivt skydd” för alawiter i Syrien, under den nuvarande regimen, kräver starka och oberoende bevis, inte politiska löften eller officiella uttalanden, och sådana bevis finns ännu inte tillgängliga i betryggande omfattning.
Kort sagt kan man säga att det brittiska inrikesdepartementets memorandum, trots sitt teoretiska erkännande av risken för förföljelse som alawiterna står inför, innehåller ett antal metodologiska fel:
Den återger en berättelse som länkar sekten som helhet till den tidigare regimen.
– Det tonar ner omfattningen och allvaret av de massakrer de utsattes för efter regimens fall.
Det legitimerar implicit en ny auktoritet med en problematisk meritlista när det gäller att respektera religiös mångfald.
- Ger inte tillräcklig vikt åt faktorer som historisk rädsla, marginalisering och sekteristisk stigma när de tolkar deras nuvarande situation.
Slutsats
Att korrigera missuppfattningar om alawiterna är inte en intellektuell lyx, utan en moralisk och epistemologisk nödvändighet:
– Moraliskt, eftersom fortsatt demonisering av en hel grupp legitimerar våld mot dess medlemmar och berövar offren erkännande av sitt lidande.
– Och kognitiv, eftersom varje ytlig eller sekteristisk tolkning av Syriens historia och nutid kommer att leda till felaktiga analyser och policyer, särskilt inom asyl- och skyddsområdena.
Dagens alawiter är inte "gårdagens härskare" som vissa berättelser gärna framställer dem, utan snarare – tillsammans med andra syrier – offer för nutiden, som betalar priset för en regim som inte representerade dem, och priset för ett krig som kapats av hatpropaganda och vapnet utländska interventioner.
Vägen till ett mer rättvist Syrien går genom:
1. Erkänna alla offer, oavsett deras religiösa tillhörighet.
2. Avvisa generaliseringar och kollektiva anklagelser.
3. Att försvara rätten för alla delar – inklusive alawiterna – att leva i värdighet och säkerhet, inte som permanenta försvarare eller som "rester av en regim", utan som medborgare med fulla rättigheter i ett hemland där en persons värde inte mäts utifrån deras sekt, utan utifrån deras mänsklighet.
